Jag lever i tron om att

du är du,

och jag är jag.

Jag är redo för mer, mer av det bästa. Det bästa som är du.

Idag har varit en annan dag..

Jag kanske inte borde tro på allt jag tänker, men innefattar det att inte tro på det man känner?

För första gången i mitt liv är inte ensam stark, för första gången är jag i desperat behov av att tillhöra någon, av att vara någons. Aldrig förut har jag behövt det som nu. Jag skulle kunna kasta bort det som är vi, bara för att jag är rädd att du ska lämna mig till att vara mig. Jag vill inte vara mig, jag är trött på henne.

Idag var en annan dag..

Jag kanske inte borde försöka så mycket, jag kanske borde låta saker och ting vila, låta dem vara. Men hur kan jag göra det när allt jag vill är att fortsatta, när allt jag vill är mer, mer, MER?!

För första gången på år ville jag inte röra en muskel. Musiken gick in i mina öron, men den tog inte vägen förbi mitt hjärta. Inget hände, inget kändes. Jag ville inte röra en muskel, jag ville inte ens svänga med i musiken.

Ändå tvingade jag mig själv till det.

Ändå tvingar jag mig själv till det. Att dansa i rummet, som om jag vore i skogen med dig.

Men jag är inte i skogen.

Ibland önskar jag att jag kunde vrida tillbaka tiden, att jag kunde gå tillbaka och säga det där som jag aldrig sade, göra det jag aldrig gjorde.

Ibland önskar jag att det jag sa betydde något, att människor ville lyssna och förstå just det som jag sa.  

Ibland önskar jag att jag inte var så liten i världen, att jag kunde ändra sånt som ingen annan kan.

Men det kan jag inte, jag hoppas att det löser sig ändå.

Live now, live life, live for yourself, live with yourself, play with your life!

I'm sorry you were just a bad idea, sorry you became what you became. 

All I wanted was to be someone, never the one.

I just wanted you to listen, maybe I thought I could change you.

But I turned myself into a misstake, I used you,

 just like everybody else.  

I know i left, I made my choice, too long ago. 

But still your presence linger with me, I can't seem to shake your touch. 

How do I move on, when all my sences tell me to go back?

You've got me begging you for mercy, why won't you release me? 

"For two days we walk as one", var slogan för gångtävlingen genom Chicago och andra stora städer i USA, som var organiserad för att samla ihop pengar mot bröstcancer.

Jag jobbade som "crew" hela helgen, hjälpte till att organisera allt och så vidare. Det var en väldigt rörande upplevelse.

Ena minuten skrattade man och hejade på de gående, den andra stod man och bölade. De flesta gick därför att någon nära dem hade dött av bröstcancer eller för att de själva hade överlevt sjukdomen. Så för dem var det som att de gick för den personen, eller för att besegra sjukdomen. Så det blev väldigt rörande när de kom i mål, för de började tänka på allt de gått igenom och allt som de kämpat för. Jag har aldrig känt någon som fått diagnosen: bröstcancer, men när jag såg dem, deras ansiktsuttryck, lättnad, men sorg, minnen som rusar i full fart, kunde jag känna och se allt som hänt dem, det var som att jag var dem. Om så bara för någon minut. Men vi var en. Under två dagar var 4400 män och kvinnor en, och det var vackert.

Josefine