"For two days we walk as one", var slogan för gångtävlingen genom Chicago och andra stora städer i USA, som var organiserad för att samla ihop pengar mot bröstcancer.

Jag jobbade som "crew" hela helgen, hjälpte till att organisera allt och så vidare. Det var en väldigt rörande upplevelse.

Ena minuten skrattade man och hejade på de gående, den andra stod man och bölade. De flesta gick därför att någon nära dem hade dött av bröstcancer eller för att de själva hade överlevt sjukdomen. Så för dem var det som att de gick för den personen, eller för att besegra sjukdomen. Så det blev väldigt rörande när de kom i mål, för de började tänka på allt de gått igenom och allt som de kämpat för. Jag har aldrig känt någon som fått diagnosen: bröstcancer, men när jag såg dem, deras ansiktsuttryck, lättnad, men sorg, minnen som rusar i full fart, kunde jag känna och se allt som hänt dem, det var som att jag var dem. Om så bara för någon minut. Men vi var en. Under två dagar var 4400 män och kvinnor en, och det var vackert.

Josefine  

Att vara en utbytesstudent är en väldigt absurd upplevelse:

Man lämnar sitt liv, sina vänner och allt man känner och kan,

för något nytt, främlingar, spänning och allt!

När man väl skapat ett nytt liv,

nya vänner, ny kunskap, nytt språk,

tvingas man lämna,

för att gå tillbaka, till samma liv som man hade förut.

Hur gör man det? Hur går man tillbaka till att vara den människan man var, när den människan är lika mycket en främling som vilken annan människa som helst?