Ipren och nässpray har under veckan kommit att bli mina bästa vänner. De har tämjt förkylningen och hållit mig på benen så att jag kunnat njuta av den första veckan tillbaka med dansen. Trots att jag varit väldigt trött har jag njutit i fulla drag av veckan som varit, jag har tagit till vara på varje liten sekund jag fått i en danssal, och det känns bra. Nu skriker varje liten muskel i min kropp av träningsverk. Hur jag än sitter, går eller står skriker musklerna åt mig att det får vara nog, de protesterar och hotar med att ge upp om de inte får lite vila snart. Så jag planerar en lugn helg, sova mycket och kasta av mig den här dumma förkylningen. Så att jag kan komma tillbaka till dansen redan på söndag, och inte behöver vara ifrån det jag älskar mest i världen längre än nödvändigt XD

Efter en lång sommar, som visst varit fantastisk, med underbara vänner, besök från landet i väst och ett fantastiskt bra jobb, har skolan och verkligheten äntligen börjat igen. Det kanske inte är just skolan jag längtat så desperat efter, tänker jag medan jag sitter och klagar på den förskräckliga inredningen och de trasiga toaletterna i omklädningsrummen. Jag försökte förklara det för mina kära vänner: när man vet vad man vill göra i resten av sitt liv, då vill man att resten av ens liv ska börja så fort som möjligt. Jag har helt enkelt inte haft tid att vänta på att sommarlovet ska vara över. Inte när jag bara har velat arbeta mot mitt mål och känna att jag för var dag kommer lite närmare. Men på måndag börjar det på riktigt, dans dans dans dans. Varje dag, flera timmar om dagen. Jag får fjärilar i magen bara av tanken på hur underbart det ska bli. När det bara är jag, min kropp och min vilja. Inget krångel, bara jag.

Som många redan vet spenderade jag efter ettan i gymnasiet ett år i USA som utbytesstudent. Efter att ha fått byta värdfamilj hamnade jag hos några mycket goda vänner till familjen: the Wallrichs i Chicago. Vi hade redan innan jag åkte för att bo hos dem känt varandra i många år, och att jag sedan blev deras dotter i sex månader gjorde att vi knöt ännu starkare band mellan familjerna.

Så nu är min amerikanska familj i Sverige för att hälsa på oss och se våran lilla stad; Stockholm.