Jag började gråta imorse när jag läste tidningen. Jag kände mig fånig som började gråta. Men när jag insåg att jag kände mig fånig blev jag arg på mig själv; vad är egentligen en mer naturlig reaktion än att börja gråta när man läser att en flicka blivit begravd levande av sin egen familj? Borde jag inte skämts över mig själv om jag inte började gråta? Att en flicka begravts, vid fullt medvetande och händerna bundna bakom ryggen, två meter under marken, borde få vem som helst att gråta floder.

- Resultat av obduktionen är hårresande. Enligt våra fynd var flickan - som saknade blåmärken och tecken på droger i blodet - vid liv och medvetande när hon begravdes, sade en expert som inte vill namnges.

Skriver SVD.

Det värsta är att man känner sig så fruktansvärt hjälplös! För visst är det hemskt att hon har dött, men samtidigt har det hänt och inget man kan göra något åt nu. Men det som verkligen gör att jag vill slita ut ögonen ur deras hålor är att det säkerligen kommer att hända igen och igen, och jag kan inte göra något åt det! Det gör mig så fruktansvärt arg!

Ett kärleksfullt förhållande är ett där den ena partens kärlek inte stör den andra partens kärlek till sig själv.