"I don't want to fall another moment into your gravity" Visst hade jag rätt att vara arg, även om vi såg två helt olika saker. Jag är inte arg längre. Men även om jag dras till dig, vill vara där med dig, hos dig, för dig, din(?) så kan jag inte det. För du vill bara ha det av mig som jag inte kan ge dig. Var du tvungen att komma tillbaka som gubben ur lådan?? Som ett piskrapp av besvikelse och misslyckande. Med risk för att låta som ett litet barn så är det inte rättvist.

Ipren och nässpray har under veckan kommit att bli mina bästa vänner. De har tämjt förkylningen och hållit mig på benen så att jag kunnat njuta av den första veckan tillbaka med dansen. Trots att jag varit väldigt trött har jag njutit i fulla drag av veckan som varit, jag har tagit till vara på varje liten sekund jag fått i en danssal, och det känns bra. Nu skriker varje liten muskel i min kropp av träningsverk. Hur jag än sitter, går eller står skriker musklerna åt mig att det får vara nog, de protesterar och hotar med att ge upp om de inte får lite vila snart. Så jag planerar en lugn helg, sova mycket och kasta av mig den här dumma förkylningen. Så att jag kan komma tillbaka till dansen redan på söndag, och inte behöver vara ifrån det jag älskar mest i världen längre än nödvändigt XD

Efter en lång sommar, som visst varit fantastisk, med underbara vänner, besök från landet i väst och ett fantastiskt bra jobb, har skolan och verkligheten äntligen börjat igen. Det kanske inte är just skolan jag längtat så desperat efter, tänker jag medan jag sitter och klagar på den förskräckliga inredningen och de trasiga toaletterna i omklädningsrummen. Jag försökte förklara det för mina kära vänner: när man vet vad man vill göra i resten av sitt liv, då vill man att resten av ens liv ska börja så fort som möjligt. Jag har helt enkelt inte haft tid att vänta på att sommarlovet ska vara över. Inte när jag bara har velat arbeta mot mitt mål och känna att jag för var dag kommer lite närmare. Men på måndag börjar det på riktigt, dans dans dans dans. Varje dag, flera timmar om dagen. Jag får fjärilar i magen bara av tanken på hur underbart det ska bli. När det bara är jag, min kropp och min vilja. Inget krångel, bara jag.

Som många redan vet spenderade jag efter ettan i gymnasiet ett år i USA som utbytesstudent. Efter att ha fått byta värdfamilj hamnade jag hos några mycket goda vänner till familjen: the Wallrichs i Chicago. Vi hade redan innan jag åkte för att bo hos dem känt varandra i många år, och att jag sedan blev deras dotter i sex månader gjorde att vi knöt ännu starkare band mellan familjerna.

Så nu är min amerikanska familj i Sverige för att hälsa på oss och se våran lilla stad; Stockholm.

Det finns vissa saker i livet man inte bör göra två gånger. Saker som man skulle klara sig helt perfekt utan. Den första är att gå på hemmafester som spårar ut och okänt folk börjar strömma in, glasrutor går sönder och mobiler och kameror blir snodda. Den andra är att gå till Huset för andra gången i sitt liv och upptäcka att bara för att de bytt namn till Cattelines betyder inte det att de har försökt göra något åt stället, som att ta bort julgransbelysningen i rökrutan, fixa bättre sittplatser eller slå ut en vägg (?) för att fixa bättre och öppnare dansgolv där man åtminstone inte dör av syrebrist och värme. Jag har gjort båda dessa inom loppet av två dagar.

Missförstå mig inte, jag älskar verkligen att umgås med tjejerna i min klass, men ibland har vi lite olika intressen. När jag vill sitta och dricka rosé och småprata lite om allt mellan himmel och jord, vill de spela ölspelet med främmande killar som helt plötsligt bara dök upp i dörren och antog att de var välkomna. När jag vill gå på f12 för att avnjuta sommaren på terrassen, då vill de gå till Huset och låta sig taffsas på ute på dansgolvet. Det kanske är jag som har blivit gammal, men jag blir inte smickrad av att ha 10 killar dansande runt en som kommer och försöker lägga sina händer där pojkars händer inte ska ligga om de inte fått grönt ljus. 

Så nu när jag har återupplevt de två sakerna kan jag med bestämdhet säga: ALDRIG MER IGEN!!

Varför är jag ens förvånad? Det är inte som att det aldrig har hänt förut. Varför bryr jag mig? Det är inte som att jag blir ledsen längre.Varför fortsätter jag? Det är inte som att jag får ut något av det.Varför ger jag inte upp? Det är inte som att jag förlorar något på det.

Om man blundar och räknar till tio flyger tiden förbi och plötsligt blir det svårt att stoppa den.

I wish I wouldn't have to be this angry. Anger boils in me, fills me to the edge. I wish my skin was made of rubber, able to expand, to make room for what i feel. I wish my surface wasn't fragile,not trembeling with what's in under, threatening to brake...