Idag hade vi skolavslutning. Jag, Sofia och Eleonora hade blivit tillfrågade att dansa i kyrkan, och eftersom dansarna annars alltid kommer lite i skymundan i skolan gick vi med på det. Vi skulle bara improvisera lite till en psalm i början.

Så vi kom till skolan för att repa kl. 10:30 imorse, utan att ens ha hört låten som vi skulle dansa till. Kl. 10:45 fick vi gå upp på scenen och dansa i ca. 2 minuter till musikalarnas (förlåt) falska hummande av psalmen Det är en ros utsprungen (?). Sen blev vi tillsagda att vi kunde gå eftersom de inte behövde oss igen förrän kl. 12:30 i kyrkan. Så vi gick till danssalarna och satte ihop en koreografi.

När vi sedan kom till kyrkan och skulle få repa en sista gång innan avslutningen insåg vi att alla musikalare sprungit runt med sina leriga och blöta skor där vi skulle dansa! Det kändes ju ganska surt med tanke på att vi skulle dansa barfota och hade några sekvenser på golvet. Men eftersom vi inte ville skapa en dålig stämning på julavslutningen hämtade vi bara toalettpapper och torkade upp efter dem. Men när vi väl torkat upp all lera, löper kören amok och börjar byta platser! Vilket såklart resulterar i att alla går med sina leriga skor på våran lilla nystädade dansyta! Jag kände mig jätte förnedrad när jag fick springa tillbaka till toaletterna och hämta nytt papper för att torka upp efter dem med!

Till råga på allt fick vi höra att under den tiden som vi blivit tillsagda att vi inte behövdes, hade hela kören fått kycklingmackor och suttit och gottat sig! Vad fick vi? Inte ett skit! Hahaha! Jag är inte bitter, känner mig bara lite utnyttjad. För allt vi dansare gjorde var att göra körens entré i kyrkan lite mer intressant att se på.

Men det gick i alla fall bra att dansa, jag är nöjd med det jag gjorde!

Jag var på jullunch hos en släkting i lördags. Det var jätte trevligt att träffa massa släktingar som man inte har träffat på flera år.

Jag pratade en del med en släkting som bor utanför London med sin man, Christina. Jag vet faktiskt inte riktigt hur vi är släkt om jag ska vara ärlig, haha, eller jag tror att Christina och mormor är kusiner (?). Men i alla fall så hörde jag lite senare, att Christina stod och pratade med min pappa. De pratade om mig. Christina sade att pappa måste vara stolt över att ha en så trevlig och förståndig dotter. Varpå min pappa svarade:

"Äsch, hon är inte så trevlig som hon verkar, vänta bara tills hon blir arg! Då blir hon en riktig satkärring!"

Tack lilla pappa, älskar dig med! Du lade verkligen in ett gott ord för mig där!

Känns som att jag har en konstig klump i magen.. och för varje sekund växer den sig större och större.

Tog en långpromenad ikväll. Bara gick helt utan mål, och tömde ut mig själv, på Söders tomma gator.

Jag fick en så underlig tanke, där jag gick och stirrade ner i mönstret av trottoarstenar. Det var en känsla av att vilja lägga mig ned mot de hårda stenarna, kura ihop mig i fosterställning och bara förbli där. Att låta tårarna rinna ner mot den kalla marken. Känna att jag var trygg där, hörde hemma där. Bara ligga. Ligga och känna hur stenarna genomborrade mig. Känna att jag blev ett med trottoaren när den öppnade sitt väldiga gap, och slukade mig hel. Känna att jag var trygg där, hörde hemma där. Jag ville somna, på den tomma bädd jag skapat av fantasi och verklighet. Sova bort allt, och vakna när det som är jag inte längre fanns.

Mitt förnuft sade dock åt mig att det var en absurd tanke.

You think that I can't see, what kind of man that you are

If you're a man at all

Well, I will figure this one out, on my own.

How did we get here?

- Decode, Paramore

Blåmärken på knäna och brännsår över båda fötterna. Hur kommer det sig att man inte känner att man gnider upp brännsår på ovansidan av fötterna, och slår knäna blåa förrän efter man har slutat dansa?

Spenderade lite kvalitetstid med mitt solo igår morse. Jag och mitt solo ensamma i en danssal; svett och passion. Det blir lite rough emellanåt!

Nej, men helt seriöst så kändes det lite stelt. Vilket kanske mina fötter och knän kan vittna om. Jag hade liksom lagt undan solot lite, och alla de känslor som jag kände när jag koreograferade det känns avlägsna nu. Jag brukade känna att jag och mitt solo var som handen i handsken. Koreografin, min kropp och mina känslor gifte sig på ett finurligt sätt med varandra. Men nu känns det avigt, som om vi inte känner varandra längre. Känner att jag måste lära känna mitt solo på nytt, återskapa gnistan ;)

Detta helst innan nästa fredag :P

Africa here I come!

I sommar blir det jobb jobb jobb, för nästa vinter ska jag till Afrika på danskurs! Helt galet underbart, jag vill vill vill!! Jag vill ha djemberytmerna i mina öron hela dagarna, möta den afrikanska kulturen och inspireras av deras vackra dans. Jag älskar den, lyckoruset man får bara av att lyssna på "mamma trumma" är enastående! Hela den afrikanska kulturen är så upplyftande, får en att känna som att man inte har ett problem i världen, hur år det möjligt?

Bara att sitta och lyssna på Magic System på spotify gör mig helt sprallig!

Ensam är stark...