Lilla Elvira, bara 18 månader gammal och fast med mig tre hela dagar i veckan tills slutet av Juli. Jag som kan vara så oerhört disträ, som tappar bort det mesta jag äger, som glömmer bort födelsedagar och andra viktiga högtider, som knappt ens kan ta hand om mig själv. Hur klarar jag egentligen av att vara barnvakt? Men det gör jag, jag klarar det alldeles utmärkt. Det är konstigt, jag trodde att det skulle vara jobbigt att passa ett så litet barn 8 timmar varje dag, men faktum är att hon har blivit den lilla ljusstrimman i min vardag. Vi har så roligt det där lilla barnet och jag. Ibland gråter hon när pappa ska gå på morgonen, men det tar inte längre än 30 sekunder så har hon glömt varför hon är ledsen och vill gå ut i parken eller göra något annat skoj.Ibland pratar hon om allt mellan himmel och jord och bryr sig inte ett skvatt om att vi inte pratar samma språk. Ibland vet jag inte om det är hon eller jag som är mest nyfiken på kaninerna i parken. Ibland tror man att hon har somnat när hon sitter och blundar i gungan. Ibland dansar hon så härligt när man sätter på musik.Ibland kan hon sitta som paralyserad och stirra på allt som händer runt omkring henne. Ibland säger hon bestämt "nej!" fast hon egentligen menar "ja".Ibland ser hon så rolig ut när hon försöker härma mig när jag gör rörelserna till olika barnsånger som jag sjunger för henne.Ibland gråter hon när det är dags att vila på eftermiddagen, vem vill sova när man kan leka? Men så fort hon lagt huvudet på kudden upptäcker hon att det kanske inte är så tokigt att ta en liten tupplur trots allt. Ibland är hennes lycka som gjord om man ger henne en liten blomma att hålla i handen när hon åker i vagnen. Elvira och alla andra barn och unga föräldrar som bor i området, och går till samma park som vi brukar gå till, har fått mig att börja längta tills den dagen då jag sitter där i sandlådan och torkar bort sand från mitt eget barns ansikte... Det är kanske inte dags än, men jag hoppas att det inte dröjer allt för länge :)